söndag 18 mars 2012

Pepper ville vara nära=På


I förra veckans inlägg som handlar om vår hund Pepper berättade jag hur det var när "Pepper bekantade sig med sitt nya hem": http://haggalen.blogspot.se/2012/03/pepper-bekantar-sig-med-sitt-nya-hem.html Det inlägget handlade bara om Peppers nya utomhus miljö. Dagens inlägg är bara fokuserat på Peppers nya inomhusmiljö. I den miljön fanns det många nya saker att undersöka och dofter för Pepper. Den stora skillnaden med en bebis och en hundvalp är att redan från första dagen börjar uppfostran. Även om valpen är söt och så liten så måste den lära sig vad som är rätt och fel. Den första tiden är det största jobbet med att få valpen rumsren. Det var ett av våra mindre problem för Pepper förstod ganska snart att det var ute som toaletten var för honom. Men det är inte alltid valpens fel att det sker olyckor inne med avföring. För även vi som hundägare måste lära oss att tyda hundens signaler när valpen är nödig. Alla hundar gör på sitt sätt går runt i en ring, ställer sig vid dörren eller gnyr med mera. Pepper han satte sig vid dörren men sa sällan något utan man såg i ansiktet på han att nu var det dags. Vi lade tidningar vid entrén för att skydda golvet om vi inte hann få ut honom i tid. Pepper bajsade bara inne en gång och då skämdes han rejält. Och några få gånger kom det en pöl. Jag minns inte hur lång tid det tog innan Pepper blev rumsren.


Vi hade köpt en stor korg eller biabedd som den här sorten kallas. Han skulle växa in i den och även kunna ha den när han var fullvuxen. För att den inte skulle bli så stor hade vi köpt fleecefiltar, vilket gjorde att biabedden blev mer ombonad och trivsamt för en liten valp. Pepper använde sina filtar som snuttetrasa.
När vi skulle sova var vi lite beredda på att flytta in biabedden i sovrummet. För annars hade vi placerat Peppers sovplats i vardagsrummet och mellan sovrummet och vårt sovrum är det en smal hall. Och det fick vi göra för Pepper ville inte ligga kvar i vardagsrummet själv. Innan vi köpte Pepper hade vi bestämt att hunden inte fick vara i soffan eller sängen…..

Nu kom första natten som var orolig vi placerade biabedden vid sängkanten lade ner Pepper och släckte lamporna. Men det gick inte att sova för Pepper gnällde och jämrade sig. Han var inte nöjd med att ligga där i biabedden själv. Han var ju van vid värmen från sina syskon. Vi kämpade flera timmar med att prata och trösta han och så släckte vi lampan igen. Då gnällde han och stod nere för sängkanten och såg så söt och ledsen ut. Mamma (jag) smälte och mina mamma känslor fick mig att ta upp den lilla valp bebisen <3

   
Han ville ligga Nära. En Rhodesia Ridgeback älskar att ligga nära sina familjemedlemmar. Med nära menas snarare på. Det är typiskt för rasen. Så Pepper skulle ligga på oss när vi sov. Jag är så ledsen att jag har tappat bort det foto där han låg på mig när vi sov på natten. Han hade en speciellt sovställning de först veckorna som han flyttade in till oss. Då låg han med huvudet på min hals. Det var väldigt mysig, bara att man nästan fick nackspärr. Men jag och min man Magnus fick växla för att spara våra nackar. Det var bara när Pepper skulle somna in som han låg så där kind mot kind. Med ibland vaknade jag på natten att jag hade så ont i nacken. Då var det bara att ta ner den sovande Pepper på lakanet i jämte mig i sängen. Så bröt Matte sitt löfte med att inte ta upp hunden i sängen. Från den dagen man tillåter hunden att vara i sängen är det mycket svårt att vänja av den att inte få vara där mera.

Men den som lyfte upp Pepper i soffan var hans husse. När Pepper stod nedanför soffan och gnällde när Magnus satt och tittade på TV hade han inte heller hjärta att låta bli att lyfta upp honom hos sig i soffan. Det inte alltid det blir som man har planerat. På detta Foto är snarlikt det borttappade fotot fast här sitter min son Christoffer med Pepper i knät i soffan och ser på TV.


Det var inte ofta som Pepper låg i sin Biabedd utan han ville ligga i knät och ha värme och gosa till han somnade. När han hade somnat hårt kunde man lägga ner han i biabedden. Annars fick man vara beredd på att ha han i knät. Det berodde lite på vad man befann sig. Det var tur att vi var fem stycken familjemedlemmar så Pepper fick växla knä.

Barnen var till stor hjälp för dem älskade att sitta i timmar med Pepper i knäet. Men det var stunder då dem inte var hemma. De tillfällen jag var ensam med honom hade jag egentligen inte tid att sitta där. Men jag blev tvungen. Det var bara att inse att det var bara att acceptera att så här fick det vara den första tiden. Det kändes som jag hade fått ett spädbarn igen.

   










   
    






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar