lördag 23 februari 2013

Del 2 av fortsättningen "En händelse som jag aldrig glömmer"

                   



Så här avslutade förra veckans avsnitt av  En händelse som jag aldrig glömmer
"Det var då vi slutade att mata dem och ignorera dem i trädgården. Vi trodde att änderna hade get sig av. Men då fick vi se dem komma tillsammans. Änderna gick runt och pickade på gräsmattan. Men någon timme senare var honan försvunnen och ensam flög hannen i väg. Konstigt?"
Så höll det på i en vecka.


                                   
       (bilden är hämtad från http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=105&artikel=2849144 )

En dag när min man gick förbi blomsterrabatten, som vi har nedanför sovrumsfönstret fick han se att det låg 10 stycken fågel ägg under några stora vida växter. Äggena var väl skyddade för insyn. Men när vi tittade ut genom sovrumsfönstret kunde vi se hela boet tydligt och klart. Efter att vi hade sett äggena började vi nu förstå varför änderna dök upp varje kväll. Vi följde på avstånd och studerade processen. Vid skymning smög and honan upp till boet och lade sig och ruvade med hjälp av and hanen som stod och spanade så ingen skulle se deras gömställe. Sen låg hon och sov och ruvade där tills solen gick upp. Då kom hanen flygande för att hämta sin fru. Tillsammans flög dem iväg. Efter några veckor stannade and honan kvar längre i boet. Hon såg oss då vi var ute i trädgården. Hon hade lärt känna oss att vi var snälla och djurvänliga människor. Så jag tror att hon kände en trygghet.

       (Bilden är hämtad från http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.858454-andungarna-har-borjat-ata)
                       
En morgon när vi sov med öppet fönster vaknade vi av kycklingkvitter. Vi smög fram till fönstret och tittade ut. Där fick vi se att alla äggen hade kläckts. Honan såg och accepterade att vi stod och tittade från sovrumsfönstret. Men vi tog aldrig några foton för vi ville inte skrämma henne.
Allt eftersom andungarna växter blev det trångt i boet och honan hade det jobbigt att hålla reda på sina ungar att dem inte rymde från boet. Men en morgon vaknade jag vid 4. För jag hörde honan lite starkare som hon pratade med sina ungar. Jag smög fram till boet och fick se att alla ungarna stod upp och även honan. And ungarna var uppställa på ett led med honan längst fram. Innan dem gav sig i väg tittade hon upp en sista gång ( hon kände att jag stod där och tittade) Hon tittade mig i ögonen och kvackade som att hon skulle säga farväl och tack. Sen gav dem sig i väg på ett led. Jag vet att dem var på väg till dammen som ligger ovanför en längre backe ovanför vårt hus. Några dagar senare gick jag upp till dammen för att se om hon kom i håg mig. Där var hon med alla sina ungar. Hon fick syn på mig och möte min blick och klackade  Men därefter var jag inte intressant längre.  

När änder har hittat en bra trygg plats att lägga ägg på är det vanligt att dem återkommer året efter. Hur gick det då hos oss? Det var samma år som vi köpte valpen Pepper. Följ den spännande fortsättningen nästa vecka. Fortsättningen kommer kanske inte att vara på samma dag. För att du inte skall missa, lägg till dig som följare av bloggen.












1 kommentar:

  1. Vilken underbar berättelse! Att få vara delaktig i en familjs tillblivelse på det sättet!

    SvaraRadera