Hjälp för en vecka

Här kommer den spännande fortsättningen på mitt liv som dyslektiker. Jag vet inte om det är någon som följer min serie med inlägg som jag skriver som en självbiografi. Jag har länge haft en tanke att skriva en bok om mitt liv med mitt handikapp. Så man kan säga att detta är en start för att komma i gång med inlägg varje vecka som en serie med obegränsade mängder av avsnitt. Veckans inlägg handlar om när jag gick på högstadiet, som då bestod av 7:an, 8:an och 9:an. Jag minns inte så många episoder från den tiden. För allt var så jobbigt i skolan så jag har förträngt större delen av min skoltid på högstadiet. Jag trivdes inte i denna gamla skola som bestod av en lång korridor där väggarna var vita. Längst med väggen var det träbänkar som startade i ena änden av korridoren och slutade längst ner i samma korridor. Skolan var kall och steril den påminde om ett sjukhus med sina vita väggar och gråa trappor.

Lärarna var också gamla och "trångsynta" och det kändes som dem inte förstod sig på sina elever. Jag mins min Biologifröken hon var lite bekymrad över mig. Jag tror hon hette Britta.Hon förstod att något inte stod rätt till. Men allt blev så fel när hon försökte att hjälpa mig. För hon bad en av tjejerna i klassen att säga till mig att vår biologifröken var orolig hur jag hade det hemma eller om det var något annat som jag hade bekymmer med och att hon ville prata med mig. Allt blev så fel, varför kom inte fröken till mig personligt istället för att skicka en av mina klasskamrat. Att erkänna för en klasskompis om mina bekymmer ville jag inte och inte ville jag prata med fröken när jag inte hade lektion. När nästa Biologilektion var frågade fröken om jag hade fått hennes meddelande genom klasskompisen. Ja, svarade jag då och när hon frågade om jag ville prata med henne. Så svarade jag nej för allt var så pinsamt och jobbigt.

                                             (Bilden är hämtad från Google)

 Det finns en episod som jag också minns från högstadiet det var de där med pluggande inför prov och läxor. Jag pluggade och kämpade men ändå fick jag alltid sämst på proven i klassen.Min pappa ville hjälpa mig med han har också dyslexi och värre än mig. Och mamma då som inte förstod att jag läst och läste men ändå begrepp jag inte vad jag hade läst. Hon tröttnade på att förhöra mig för hon trodde inte att jag hade läst igenom texten alls. Men sista terminen i 9:an var jag i fjällen med vår granne. Jag hade fått läxa med mig för jag inte skulle missa så mycket i skolan. Och veckan efter skulle jag ha ett prov. Min granne som var med hete Janne. Janne började förhöra mig inför provet och han gav aldrig upp utan vi han "traglade" genom alla sidorna tills jag kunde allt.. Kan berätta att det blev mitt bästa prov någonsin i högstadiet. Jag var så lycklig.