Dåliga betyg = inte drömyrket

(Bilden är hämtad från Google:http://www.google.se/imgres?q=små+barn&hl=sv&rlz=1C1CHHD_svSE441SE442&biw=1280&bih=685&tbm=isch&tbnid=NgOj33XAn79-oM:&imgrefurl=http://bab)

Historien går vidare med mitt liv som dyslektiker i dagens inlägg har jag gått ute nionde klass. Mitt drömyrke är att jobba med barn. Men mina betyg var så dåliga så det finns inte en chans att komma in på Barn och Ungdom som programmet för att bli barnskötare på 80 talet hete. Eftersom mitt medel låg på 2.0 fanns det bara ett program som ingen valde. Men det var ett program som var sista alternativ om man skulle komma in på något program alls på gymnasiet. Programmet eller linjen som det kallades då hete ”Konsumtionslinjen” även kallad hemmafru linjen J Där läste man svensk, matematik, engelska, konsumentkunskap (där ingick hemkunskap med matlagning), 20 % barnkunskap, textilslöjd och flera ämne som jag inte minns. Det ämne som jag både tyckte var roligast och var duktigast på var barnkunskap. Jag har i flera år undrat varför det aldrig var svårt att läsa läxorna eller att få höga poäng på proverna på Barnkunskapslektionerna. Nu vet jag svaret, är man väldigt intresserad är det mycket lättare att lyssna, koncentrera sig och läsa en text. 

                                  

 (Bilden är hämtad från Google: http://www.google.se/imgres?q=storbritanniens+flagga&hl=sv&rlz=1C1CHHD_svSE441SE442&biw=1280&bih=685&tbm=isch&tbnid=LTE3uYmW6995wM:&imgrefu)

På gymnasiet gick skolarbetet mycket lättare för vi praktisk varvat med teoretiskt och det passade mig bättre med min problemattetik. Det ämnet jag tyckte var svårast att hänga med i var engelskan. Jag kommer inte riktigt ihåg detaljerna kring ”ämnesval”. Men det visade sig att det gick att välja bort engelska mot bild. Och det nappade jag och min nya kompis Anna – Lena på. Vi både ville hellre ha bild en engelska och ingen av oss var intresserad av att fortsätta på högskolan. Inte just då i första året på gymnasiet. Så resultatet blev när vi gick ut gymnasiet två år senare att vi inte hade gymnasiekompetens. I dagens läge tillhör engelska ett av basämnena i gymnasiet.

                         

(Bilden är hämtad från Google:http://www.google.se/imgres?q=övningskörning&hl=sv&rlz=1C1CHHD_svSE441SE442&biw=1280&bih=685&tbm=isch&tbnid=gBb74oHbWi-hAM:&imgrefurl=http:

Det var en lycka att tillsist vara färdig med skolan. Tänk vad skönt att aldrig mer behöva gå i skolan var min första tanke när jag slutade gymnasiet. Men var blev det istället…inte fanns det några jobb. För när jag gick ut gymnasiet var arbetslösheten på topp. Så den första tiden när jag var arbetslös och gick och stämplade. Det var ganska skönt i början, men allt eftersom tiden gick blev det tråkigare och tråkigare. När jag gick ur skolan var jag 18 år. Min mamma tjatade att det var lämpligt att börja övningsköra när jag ändå inte hade något att göra om dagarna. Jag var totalt ointresserad av bilkörning och ville helst slippa. Men tillsist lyckades min mamma övertala mig.

Dyslektiker, bloggare och företagare

 

                                                      Hej! 

Jag har fått flera kommentarer på bloggen genom åren som retar sig på mitt språk särskrivning, meningsbyggnader och stavfel. Med min flik i högerspalten tycker jag ändå att det framgår ganska tydligt att jag har Dyslexi. Alla vet dock kanske vad detta är, trots att det är så vanligt idag. Det kan se mycket olika ut för varje individ som födds med detta handikapp. En del vet inte ens att dem har det. men oftast upptäcks det idag i skolarbetet. Idag finns det så mycket hjälp att få, men samtidigt inte för det är tyvärr här som pengarna stramas in när inte budgeten går ihop. Givitvis är det politiska beslut som har med pengar att göra. Ganska skrämmande tycke jag!

Varför spara in på stödet i skolan?

För om dessa barn och ungdomar fick den hjälpen dem behöver kan dem nå längre i livet. Men hur klarade jag mig så här långt? Med envishet, nyfikenhet,målmedvetenhet, hitta sig själv hur "jag" fungerar. och det viktigaste av allt är att inte vara rädd för att be om hjälp. Det finns hjälp att få som inte kostar pengar och det är vänskap. För att jag skulle klara av att bygga min hemsida och skriva dessa texter så att dem har ett korekt språk har jag fått hjälp med. Tack alla ni som har ställt upp och hjälpt mig med detta ni är guld värda för mig <3. 

Varför började jag blogga?

Anledningen att jag började blogga var att hålla i gång mitt skrivande efter högskolan. För hade jag slutat att skriva hade jag tappat mitt skrivspråk som har utvecklats enormt sedan jag började studera som vuxen. Att blogga är en mycket bra menigsfull träning för alla som har dyslexi och säkert för er andra med.. Anledningen till att jag skriver detta inlägget är att berätta att det kan uppstå språkfel i mina inlägg Inläggen på bloggen vill jag fortsätta att skriva själv utan granskning. Jag tycker att bloggen skall vara en del av min personlighet trots att jag numera är företagare. Hoppas att du som läser detta har överseende och med mina språkfel som dyker upp lite överallt och inte väljer att schrollar bort mig för den sakens skull.

Tack för alla som läser min blogg och alla som stödjer mitt företagande! 

Examen

I förra inlägget i denna flik skildrade jag upplägget i högskolan och hur det påverkade mig. Följ länken för att läsa förra veckans inlägg:http://haggalen.blogspot.se/2012/04/varfor-vidareutbilda-sig.html. Jag vill göra ett tillägg som är kopplat till förra inlägg och det är hur mina hjälpmedel jag fick från högskolan vad dem gav mig för hjälp för att klara av studierna. Bedömningen och rättningen av tentorna med hänsyn till mitt handikapp var det som jag uppskattade hjälpte mig mest. De inlästa böckerna fungerade bra den första terminen. Sen upptäckte jag att det tog alldeles för lång tid att plöja igenom en hel bok. När vi skulle läsa flera böcker i veckan. Jag använde de inlästa böckerna resten av studietiden som ett komplement. Anteckningshjälpen var också bra första terminen. Jag kanske hade fortsatt ta emot hjälpen om jag hade sluppit att be själv att mina kurskamrater skulle ge mig anteckningshjälp. Det var inte alla kurskamrater som ville dela med sig sina anteckningar dem förstod inte mitt handikapp. Jag upptäckte också att föreläsningarna inte gav mig så mycket och dem var frivilliga. Genom att hoppa över föreläsningarna fick jag mer tid att läsa böckerna. Men längre fram i utbildningen fick vi tillgång till webbföreläsningar. Vilket gjorde att jag kunde lyssna på föreläsningarna medan jag gjorde någon syssla i hemmet. Det gjorde att kunskapen lättare kom in i mitt huvud.

Studietiden på högskolan rusade i väg och en dag var jag framme på min sista termin på Lärarprogrammet. Den terminen var väldigt speciell för att studenter och många som tidigare under utbildningen hade gått in för studierna mer än 100 % hade nu slappat av. Det gjorde att jag kände att vi var lite på samma nivå och våra värderingar hade blivit mer samkörda. Alla var också lite pirriga över slutkursens stora uppsats. Många var oroliga för att inte klara av att skriva för vi var den första studenterna som skulle skriva C uppsatsen själva. Tidigare år skrev alla två och två. Jag var inte alls orolig för det var min önskan att skriva själv. För på B uppsatsen som vi hade på mitten under utbildningen ville jag skriva själv. Men det fick jag inte utan det slutade med att vi blev 4 studenter som skrev ihop.

Tack vare min handledare Maj Asplund Carlsson stötning och påtryckningar hann jag med uppsatsen till examination datumet. Jag vill även tacka examinatorn Agnetha Simmensdotter som lyft upp min uppsats och gav mig beröm inför alla i examinationsgruppen. Genom att tala om att jag hade gjort en bra uppsats med bara några små justeringar. Hon gav mig också beröm för att jag som dyslektiker hade skrivit uppsatsen själv och talade om för de övriga hur mycket arbete och energi som krävs med mitt handikapp. Jag kände mig riktigt hedrad och så stolt över mig själv.

                                                (Bilden är hämtad från http://www.pour-favor.com)

Så kom examensdagen och alla som hade klarat sin examen samlades för mingel, lättare förtäring och champagne. En del lärare under kursens gång hade ett höll ett avskeds tal med att tala om vilken viktig uppgift vi nu hade som blivande lärare. Det var en av de lyckligaste dagarna i mitt liv och jag grät av lycka. Detta kunde jag aldrig förespå för 7 år sedan att det skulle inträffa i mitt liv.

 1

Varför vidareutbilda sig?

                                          

                               (Bilden är hämtad från:http://julialindberg.blogg.se/2011/september/)

Dagen inlägg blir en fortsättning på min självbiografi ”Att leva med dyslexi”. Det var en tid sen jag skrev förra inlägget och jag måste erkänna att jag inte ens minns vad det inlägget handlade om. Minnet börja svikta….är det åldern eller stress? 

I förra inlägget: http://haggalen.blogspot.se/2012/03/forsta-terminen-pa-hogskolan.html

Vi hade många hemtentor på lärarprogrammet. En tenta var som en uppsats där en upplevelse från praktiken som skulle beskrivas och sedan skulle kopplas ihop med litteraturen till kursen, föreläsningar, seminarier och egna erfarenheter, teorier och argument. Dessutom lärde vi oss att problematisera händelser för att kunna se situationer i olika synvinklar från ens egen perspektiv, barnens perspektiv och föräldrars perspektiv etc.
Det tog inte så lång tid innan jag lärde mig strukturen på hur en tenta skulle se ut. Första terminen fick vi reflektera hur vårt eget lärande hade sett ut i skolan och då fick vi också lära oss att se hur var och en lärde sig bäst. Mitt fotografiska minne började jag använda mer och mer. Så genom att få in rätt arbetsmetod som passade mig lärde jag mig snart att klara mina högskolestudier. Alla tentor skrevs dessutom på data. Datan har varit ett mycket bra redskap i min skrivutveckling och för att lära mig att stava bättre.


                                            
                                 (Bilden är hämtad från: http://dinastudier.blogg.se/category/allmant.html)

Jag mycket positiv respons av mina beskrivningar av olika händelserna från praktikperioderna av lärarna och kurskamraterna. Dem sa att mina händelser beskrivningar fick dem att kännas som dem befann sig i det rummet. Så det blev en stark sida som jag hade med mig för att sedan komplettera med alla nya metoder som vi studenter skulle genom gå. Varje gång det var tenta skrivning trivdes jag medan flera av mina studiekamrater suckade. Tentorna gick oftast bra. Det var lite små kompletteringar här och där. Men jag hade inga större förväntningar på mig själv utan var bara nöjd att få godkänd på en kurs. Några kurser lyckades jag till och med få VG = Väl godkänd i det kändes helt fantastiskt då var jag så stolt över mig själv. 

Lärarprogrammet bestod av flera kurser. Första terminen var en allmän kurs då gick alla kursare tillsammans oavsett vilken nivå av lärare man skulle bli. Då var varje klass eller seminarier grupp som vi kallades för ihop vad man bodde geografiskt tillsammans. Andra terminen delades vi in i de olika inriktningarna som man hade sökt in till. Inriktningarna läste vi i ett år ihop. Då gick jag i ”kultur och språk för yngre åldrar” Det var den inriktningen jag kom in på. Vi var en mindre grupp elever på min inriktning, det gjorde att vi fick en bra gemenskap i seminariegruppen. Jag var dock den som var äldst i gruppen. Samtidigt som jag kände mig som en i gänget kunde jag ibland känna en saknad av personer i min egen ålder.

Varje kurs block som allmänkurs och inriktning med mera bestod av flera kurser per termin. I varje ny kurs var det en ny lärare och då var jag tvungen att berätta om mitt handikapp för att bli bedömd efter mina förutsättningar och få den hjälp jag behövde. Det kändes både positivt och lite kränkande att behöva bli bekräftad över ett handikapp som inte är synligt. Sen bemöttes mina problem olika beroende vilken kunskap som läraren hade om mitt handikapp. Oftast bemöttes jag positivt men det fanns lärare som inte förstod vad jag var ute efter och som undrade varför jag skulle få extra hjälp……

(Bilden är hämtad från:http://www.sala.se/Skola-forskola/Forskola/Kommunala-forskolor/Ekorrens-forskola/)

 

Nu efter 1 ½ år efter utbildningen förstår jag vad att utbildningen har gett mig en djupare på tänkesätt och mer förståelse över olika situationer som uppstår i arbetet på förskolan. Allt beror inte bara på en sak som jag trodde tidigare, utan det finns andra aspekter och det gäller att vinkla problemet för att komma fram till resultatet. Tidigare föll jag mycket in på negativa och blev irriterad för jag såg bara en aspekt i problem som uppstod och trodde då att det var den ända som var orsaken. Det blev som en ond cirkel. 

Med detta vill jag uppmärksamma alla personer som jag ofta hör i mitt arbete som menar att det inte är värt att vidareutbilda sig från barnskötare till förskollärare eller Lärare i förskolan som min yrkeskategori heter. För personerna hävdar att dem kan lika mycket som Lärarna/förskollärarna på förskolan. Genom att dem har flera års kunskaper i yrket och att lönen inte så stor skillnad. Så tänkte även jag innan jag vidareutbildade mig, men jag har helt ändrat uppfattning. Det är ett högt pris att betala men ändå inte. Jag tänker ofta på en kommentar jag fick av en lärare på högskolan ”En utbildning är som en investering som stiger i värde genom åren. Men köper du en bil som kostar lika mycket som din utbildning så sjunker den i värde genom åren”.

Utbildningen ger dig dessutom fler valmöjligheter i din yrkeskarriär, utvecklar dig som person, mer status, högre löneutveckling på sikt även om du har studieskulder som följer dig hela livet.

                                     

                 

Första terminen på högskolan

                           
                             
                                      (Alla bilder i inlägget är hämtade från Google bild sök)

Efter att jag hade fått det överraskande beskedet med brevet att jag hade kommit in på högskolan i Göteborg var det en lång fundering hur jag skulle göra. Det klart att jag ville tacka ja på en gång. Men i detta läge kunde jag inte bara tänka på mig själv. Det var nog min mamma som fick mig att tacka ja till högskolan.
Tack mamma!

Jag är så glad för de du sa som fick mig att pröva om jag skulle klara detta.
Mamma sa, ”att detta är en chans som inte kommer att komma tillbaka och tar du inte den kommer du att ångra dig resten av livet”.

Alldeles rätt! Jag hade precis passerat 40 sträcket så fler chanser skulle inte finnas eftersom CSN har satt upp en gräns vid 44 år på lånedelen. Jag hade precis fyllt 40 den sommaren och lärarprogrammet som jag skulle gå var 3 ½ år. Den 1 september 2007 började jag på Lärarprogrammet på Göteborgs Universitet. Första dagen samlades alla studenterna som skulle börja på lärarprogrammet i Vasakyrkan. Vi var runt 600 som skulle börja så första informations möte fick bli i en kyrka för att vi skulle få plats. Det kändes högtidligt och när vi stod utanför porten såg jag att studenterna var i blandade ålder, kön och etnicitet. Av alla okända studenter fick jag plötsligt syn på Viktoria som gick på Komvux samtidigt som mig. Vilken slump och så roligt att träffa någon som man kände lite.

Den första veckan i högskolan kände jag mig så liten bland alla dessa stora pampiga byggnader som jag skulle vistas i. En kultur förändring för min del som är uppvuxen på landet. I flera år jobbade jag i samma stad, som är en mindre ort. Jag var aldrig ute och reste och gjorde sällan några utflykter till stora staden Göteborg. Det kan jag säga är en stor nackdel för det är som att leva i en bubbla en skyddad verkstad. För det som finns innanför ens område och de normer som är där blir en självklarhet, att allt fungerar likadant på andra platser som sin egen hemmiljö.

 

   

Så för mig blev första mötet med student kompisarna lite krock i början. Jag tror inte att mina värderingar och normer var så omtyckta bland de övriga studenterna som gick i samma kurs. Förutom de hade jag mitt handikapp som jag numera inte skämdes för utan jag talade öppet om det och tog emot all hjälp jag kunde få. Det trodde jag däremot att alla andra som hade samma problem också var öppna och tog emot hjälpen vi kunde få. Men så var det inte.

Hjälpen som vi dyslektiker kunde få skildes sig en hel del från Komvux. Det vi kunde få var alla kursböcker inlästa på CD utan att betala. Antecknings hjälp på föreläsningar. Då fick vi fråga en kurskamrat om någon ville dela sina anteckningar till mig och då fick den som erbjöd sig pengar av Universitetet. Jag hade inga problem att hitta antecknings hjälpen i början av utbildningen. Jag hade mycket hjälp med att få färdiga anteckningar för att kunna klara av mina studier. Värre blev det med den biten när jag hade kommit lite längre in på utbildningen. Då hade jag kurskamrater som inte förstod att jag hade ett handikapp och det blev att jag började hoppa över föreläsningarna eller försöka så gott det gick att anteckna samtidigt som jag lyssnade. Det fungerar fortfarande inte ens i dag fast jag har blivit mycket bättre med min dyslexi. Det man också fick hjälp med var att alla inlämningar och tentor rättades inte lika hårt och stavfel hade det var en överseende med.  

Första terminen var den svåraste delen på hela kursen Dels skulle vi komma in i det nya arbetssättet som det är på högskolan. Dessutom handlade första delen om teorierna om lärandet. Alla dessa historiska teoretiker som är mycket tunga bitar. Förutom teorierna så var det alla dessa svåra ord som ingick i utbildningen. Jag som inte förstår en text som innehåller ett obegripligt ord för mig som hade ett litet ordförråd. Jag fattade ingenting och var på väg att ge upp. Men som tur var hade vi en praktikperiod på 10 dagar efter 2 månaders studier. Det var först då jag kände att jag måste kämpa vidare.Första året gjorde jag min praktik på en Montessoriskola. Då gå ville jag bli lärare och hade planer på att efter utbildningen en kurs med Montessorie utbildning.

  

Brevet

Efter ett misslyckat försök att komma in på Lärarprogrammet se förra veckans inlägg:http://haggalen.blogspot.com/2012/02/resultatet-av-testet.html

Så gick jag min sista termin på Kom Vux och när terminen gick mot sitt slut gjorde jag ett sista försök att komma in på lärarprogrammet. Lyckades jag inte skulle jag vara tvunget att gå tillbaka till mitt jobb som barnskötare som hade en osäker framtid. Jag skickade in min ansökan, men jag trodde inte att jag hade en chans att komma in. Så jag var helt säker på att börja jobba igen. När jag förberedde min chef att komma tillbaka efter studie ledigheten så visade det sig att hon inte hade någon ledig tjänst att placera mig på. Så jag blev övertalig till en annan enhet i kommunen. Vilket innebär att det inte fanns några valmöjligheter för mig vilken förskola jag skulle jobba på utan jag fick vara glad om det fanns något jobb överhuvudtaget eller att bli arbetslös. Jag hade i alla fall varit fast några år i kommunen så lite chans hade jag att bli erbjuden ett jobb. Jag hade nu tur att få en fast barnskötartjänst på en småbarns avdelning med barn mellan 1-3 år. Det var inte vad jag önskade men jag hade inget val. Det var ett tungt jobb som innebar mycket lyft och mycket skrik, inte anpassade lokaler, stor barngrupp också vidare. Jag funderade på hur min framtid skulle se ut på denna arbetsplats. Jag skulle bli fast här och inte ha en chans att flytta på mig eftersom jag hade en yrkesbefattning som började dö ut. Ingen ville ha en barnskötare alla förskolor ansökte om förskollärare. Då fick jag se att det fanns en möjlighet och det var att läsa på distans. Vilket innebar att jobba med   80%  lön och min lön som var minimum efter att ha pluggat i flera år. Och att jobba på denna tuffa arbetsplats samtidigt som man pluggade på högre nivå vet jag inte om jag hade klarat av.

Jag hade skrivit på kontraktet om anställningen och jag skulle börja på min nya anställning efter semesterstängningen. Till dess efter avslutad termin på Kom Vux jobbade jag som vikarie på min tidigare anställning. Det är tre intagningar med reservation för reservplatser på högskolan. Det första beskedet kommer inte förrän mitten av sommaren Jag fick mitt besked innan alla andra vilket innebar en komplettering av ett brev eftersom jag hade ett funktionshinder och låg nära intagnings poäng. Högskolan hade en regel att alla skall ha likvärdig chans att studera på högskolan även om man har ett funktionshinder. Men för att man skulle få yttliggare en chans, var kravet att man skulle skriva ett personligt brev där man berättade om vilket funktionshinder man hade och varför just jag behövde en plats på högskolan. Och sen tog universitetet beslutet vilka som var mest berättiga att komma in. Det var en chans på 20 % extra. Jag gjorde så klart en chansning och skrev ett så utförligt personligt brev som jag kunde och sen var det bara att hålla tummarna att det skulle gå vägen. Men mina förhoppningar var inte stora.

Men två veckor senare kom det ett nytt besked från Göteborgs universitet. Jag öppnade det och fattade inte vad det stod…. Läste jag verkligen rätt. Jag läste brevet högt.Det stod att Susanne Johansson hade blivit antagen till lärarprogrammet hösten 2007. Det var en sådan glädje att jag hade lyckats, men samtidigt en oro hur skulle jag klara högskolestudier med mitt funktionshinder. Samtidigt innebar det en ekonomisk fråga för nu var jag tvungen att ta studielån. Jag hade också dåligt samvete för den nya arbetsplatsen som jag skulle starta på i augusti och sedan ta studieledigt från en månad senare. Jag funderade länge hur jag skulle göra. Men jag kom fram till att detta var mitt livs chans som jag aldrig skulle få igen eftersom jag var 42 år. Jag tänkte också på hur det skulle bli om jag tackade nej, då skulle jag ångra mig för resten av livet om jag inte tog chansen att försöka och skulle det inte fungera var det bara att hoppa av för jobba hade jag att gå tillbaka till. 

(Alla bilder i detta inlägget har jag tagit från Googles bildsök)

  

    

Resultatet av testet

Här fortsätter nu självbiografin om mitt liv som dyslektiker. Läs gärna förra veckans: http://haggalen.blogspot.com/2012/02/tur-i-oturen.html inlägg som är det åttonde inlägget av samma historia. Resultatet av testet om jag hade tillräckligt stora problem för att få hjälp var skrämmande för mig. Jag fick en chock över hur illa läget var. Resultatet mättes i skalor mellan 1-10 och på den skala låg mitt resultat på 1.

Oj! Mina känslor om sanningen kändes som att bli amputerad av en kroppsdel. 

Men när chocken hade lagt sig och jag tacksamt tog emot all hjälp jag kunde få för att klara mina studier var jag så lättad över att äntligen få hjälp. Det var som att vakna i en annan värld där andra personer plötsligt fick förståelse och gjorde allt för att hjälpa mig. Mitt självförtroende växte och jag började nu känna att det var skönt att berätta om mitt handikapp utan att skämmas. Det som var mest förvånade var att jag inte var ensam med att ha dyslexi utan vi var många som hade samma problem.

                                           

                                            (Bilden är hämtad från Googles bild sök)

Hjälpen jag fick från skolan var längre tid på proven, Sitta ostört i ett eget rum, Uppläsning av frågor vid prov. Och från CSN som stod för bidragsdelen hjälpte till med 75 % studiepoäng mot heltids studier. Vilket innebar att jag fick läsa ett år extra med fullt bidrag på Kom Vux. Mitt mål var att läsa in behörigheten till Lärarhögskolan. Men det var högt siktat eftersom jag inte ens visste om jag skulle klara repetitionen av högstadiet.

                                                     (Bilden är hämtad från Googles bild sök)

Första terminen repeterade jag svensk och matematik och sen läste jag andra lättare kurser för att få ihop mina poäng. Engelskan väntade jag med till termin två. Min svenska lärare Irene som var väldigt bra men mycket hård var inte riktigt säker på om jag skulle fixa godkänd nivån. Mina meningar var hemska och stavningen var ännu värre…..

Men jag kämpade på och lyckades på något sätt klara både matematiken och svenskan. Det gjorde att jag satsade på yttliggare en termin. Då läste jag repetition av engelskan, Svenska A och Matematik A. Jag tyckte det var roligt och givande att studera och vi var som en familj alla studenter. Jag trivdes mycket bra med både lärarna och studiekamraterna. Jag klarade även dessa kurser. Matematiken var den svåraste och det förvånar mig mest. Eftersom jag en gång hade försökt läsa in svenska A utan lyckat resultat. Mina meningar blev bättre och bättre. När jag senare började använda datorn i mitt skrivande var det till en stor hjälp. Då kunde jag rätta mina stavfel själv och se felen och på så sätt lära mig att se hur orden stavas.

                                          

                                                            (Bilden är hämtad från Googles bild sök)

Även denna termin fick jag alla ämnen godkända. Jag började nu läsa engelska A, fast på distans som ett privat ägt kursutbuds företag för vuxenskolan som hete Eductus. Jag fick en bra relation till min amerikanska lärare Sylvia som hade kunskaper om dyslexi och som bland annat hade köpt in hjälpmedel som var plastremsor med neonfärgade raka streck på. Dem var till hjälp när man läste så att ögonen följde samma rad istället för att hoppa hit och ditt som dem gör ibland och vilket gör så jag läser om samma mening 10 gånger utan att fatta vad det står. Då upptäckte jag att neon gul gjorde det lättare för mig att se bokstäverna och raderna.

För att komma in på Lärarprogrammet på högskolan behövde man inte ha mer än matematik A och det var tur för mig som hade det svårt för matematiken. Men Svenska B var ett måste så det läste jag denna termin också. Jag fick godkänt i både svenskan och engelskan. Nu hade jag all behörighet för att söka in på Lärarprogrammet som jag hade siktat på vid starten av mina vuxenstudier. Jag sökte nu in på högskolan, men betygen var för låga och högskoleprovet var mycket dåligt. På det provet fick man endast mer tid. Vilket gjorde att provet kändes som en lotto rad. Jag läste en termin på Kom vux till och jag prövade att läsa engelska B och andra ämnen för att höja betygen för att eventuellt göra en ny sökning nästa termin till högskolan.

Tur i oturen

För att läsa detta inlägg bör du läsa inlägget: http://haggalen.blogspot.com/2012/02/fotografiskt-minnibland.html innan i samma etikett för att förstå. I förra inlägget berättade jag om mitt misslyckade försök att läsa in det tredje på gymnasieåret.

Oj måste göra en inflikning av mina tidigare inlägg att året innan jag fick mitt första barn (år 90) fick jag efter fyra års arbete i fabrik en arbetsskada i handleden. Det gav mig chans att läsa till Barnskötare genom en snabb kurs på ett år. Det var arbetsförmedlingen och  försäkringskassan som bidrog till utbildningen. Eftersom jag var tvungen att sluta på fabriken pågrund av min skada. Men när min Dotter var 1,5 år och jag skulle börja arbeta var det svårt att få jobb i barnomsorgen. För det var stora besparingar på vikarie i kommunen jag bodde i. Så tillsist blev jag i alla fall barnskötare :) Men det gav bara ströjobb som timvikarie. När min andra dotter föddes 95 tyckte jag att det kändes fel att lämna bort mina barn för att sedan ta hand om andras barn. När jag några år senare träffade min nuvarande man flyttade vi till den kommunen vi bor i dag, Kungsbacka. Vårt tredje barn föddes 98 det blev en son.

                                               

(Bilden är hämtad från Google bildsök:  http://www.google.se/search?   rlz=1C1CHHD_svSE441SE442&q=förskolan&um=1&ie=UTF-8&hl=sv&tbm=isch&source=og&sa=N&tab=wi&ei=-18_T530FujR4QS0nL3_Bw)

När det var dags att börja arbeta igen efter föräldraledigheten var det brist på utbildade pedagoger i förskolan. Jag fick då en tjänst som resurs för ett barn i förskolan. I tre år arbetade jag som resurs på förskolan. Men jag kände att jag ville arbeta med hela barngruppen inte bara ha ansvar över ett barn. Då hade jag tur att få ett vikariat på en förskolläraretjänst som inte var tillsatt. Eftersom det då var brist på utbildade förskollärare i den kommunen som jag bodde i. Men barnskötartjänster existerade inte eftersom politikerna då likson nu strävar att avveckla den yrkeskategorin.

                                         

(Bilden är hämtad från Google bildsök: http://www.google.se/imgres?q=abf+kungsbacka&um=1&hl=sv&sa=N&rlz=1C1CHHD_svSE441SE442&biw=1280&bih=685&tbm=isch&tbnid=3jrw39k4lEBinM:&imgrefu)

År 2003 fick jag genom mitt fackförbund erbjudande att studera på ABF en dag i veckan. Det var en sammanfattande repetition från tidigare skolår i olika ämnen. Där bland annat det största delen var på Studioteknik. Vi var tio vuxna med god gemenskap i gruppen och lärarna hade kunskap om mitt handikapp. Vilket gjorde att jag fick otroligt stöttning och hopp att jag kanske kunde fixa att läsa upp mina betyg. Jag funderade nu  att börja studera på heltid.

Efter ett års läsning på Kursen på ABF sökte jag in på KomVux ”gruvkurs” Vilket innebar repetition av 7-9 i basämnena. Jag läste Svenska, Matematik och engelska på heltid. När jag startade de första veckorna fick jag se en lapp i vår matsal där det stod ”Har du svåra dyslexi problem kan du få hjälp” Jag funderade om det var någon chans att jag kunde få det för jag ansåg själv inte att jag hade så stora problem. Men jag beslöt mig för att pröva. För att veta att jag hade tillräckligt stora problem för att få hjälp fick jag göra ett test som höll på i två timmar.

Fotografiskt minne hjälper ibland

Det kändes lätt att berätta om olika episoder när jag började skolan och tills skolan slutade. Men nu när jag skulle fortsätta minnas vad hände sen var det inte lika lätt. Då jag hade blivit vuxen på pappret 18 år myndig och vuxen samtidigt som jag var ett barn. Samtidigt som jag blev fri från skolan och fick bestämma över mig själv. Då blev allt så stort och man slussas ut i verkligheten. Nu måste man tänka på att få in pengar. Det är inget som kommer automatiskt eller som föräldrarna bidrar med.

Tillslut fick jag ialla fall mitt körkort efter att ha hållit på i ett år. Teoriprovet klarade jag på första försöket. Men uppkörningen fick jag göra om fyra gånger. Det är ju väldigt intressant att jag fixade det trots mina läs och skriv problem. Jag har funderat mycket över varför det gick så smidigt. Och nu vet jag lösningen och det är att jag har ett otroligt bra fotografiskt minne. Genom att jag övade på träningspärmarna dem hade med frågor på bilskolan om och om igen, blev det som en utantill lärning. Vilket fungerar ganska bra för mig som fotograferar av sidorna i minnet och sen plockar jag fram bilderna vid behov. Då kan jag kan säga exakt vilken rad eller ordning orden står på. Man kan säga att mitt minne är som en dator där du sparar en sida som du senare kan öppna.

(Bilden är hämtad från Googles bildsök är härstammar från en blogg om vetenskap: http://www.seilon.org/tag/kreativitet/ )

Jag hankade mig fram med olika ströjobb och gick lite olika kurser genom arbetsförmedlingen. Men inga kurser var teoretiska så det fungerade bra. Men när jag var runt 30 år och var två barns mamma fick jag ett erbjudande om att läsa in det tredje året på gymnasiet. Det var då som alla behövde ha tre år för att kunna fortsätta utbilda sig. Mina drömmar att arbeta med barn existerade fortfarande. Förutom att jag behövde komplettera engelskan som jag valde bort i gymnasiet behövde jag nu läsa till både matematik och mera svenska. Jag var nu motiverad och tyckte det var roligt att läsa. Men det var ingen som nämnde att man kunde få extra stöd om man hade dyslexi eller andra funktionshinder. Detta var en kurs som gick via arbetsförmedlingen till vuxen skolan. Det var inte komvux. Men jag tror inte dessa lärare heller hade någon kunskap om mitt handikapp. För ingen uppmärksammade mina problem. Jag kämpade och pluggade. Men det hjälpte inte jag blev inte godkänd i Svenska A men klarade Svenska B. Engelska blev underkänd medan jag klarade Matematiken. Svenska A innebar grammatik. Jag kunde alla begrepp i grammatiken men fick inte ihop ändelser och böjningar.

 (bilden är hämtad från Google: http://www.google.se/imgres?q=tummen+ner&um=1&hl=sv&sa=N&rlz=1C1CHHD_svSE441SE442&biw=1280&bih=685&tbm=isch&tbnid=5n5BxAqcEPm83M:&imgrefu)

Då insåg jag att det är ingen idé att läsa mera. För det är helt omöjligt att klara av svenskan och engelskan med mina problem. Jag får väl bli lokalvårdare för resten av mitt liv och bara drömma om att arbeta med barn. :(