Fotografiskt minne hjälper ibland

Det kändes lätt att berätta om olika episoder när jag började skolan och tills skolan slutade. Men nu när jag skulle fortsätta minnas vad hände sen var det inte lika lätt. Då jag hade blivit vuxen på pappret 18 år myndig och vuxen samtidigt som jag var ett barn. Samtidigt som jag blev fri från skolan och fick bestämma över mig själv. Då blev allt så stort och man slussas ut i verkligheten. Nu måste man tänka på att få in pengar. Det är inget som kommer automatiskt eller som föräldrarna bidrar med.

Tillslut fick jag ialla fall mitt körkort efter att ha hållit på i ett år. Teoriprovet klarade jag på första försöket. Men uppkörningen fick jag göra om fyra gånger. Det är ju väldigt intressant att jag fixade det trots mina läs och skriv problem. Jag har funderat mycket över varför det gick så smidigt. Och nu vet jag lösningen och det är att jag har ett otroligt bra fotografiskt minne. Genom att jag övade på träningspärmarna dem hade med frågor på bilskolan om och om igen, blev det som en utantill lärning. Vilket fungerar ganska bra för mig som fotograferar av sidorna i minnet och sen plockar jag fram bilderna vid behov. Då kan jag kan säga exakt vilken rad eller ordning orden står på. Man kan säga att mitt minne är som en dator där du sparar en sida som du senare kan öppna.

(Bilden är hämtad från Googles bildsök är härstammar från en blogg om vetenskap: http://www.seilon.org/tag/kreativitet/ )

Jag hankade mig fram med olika ströjobb och gick lite olika kurser genom arbetsförmedlingen. Men inga kurser var teoretiska så det fungerade bra. Men när jag var runt 30 år och var två barns mamma fick jag ett erbjudande om att läsa in det tredje året på gymnasiet. Det var då som alla behövde ha tre år för att kunna fortsätta utbilda sig. Mina drömmar att arbeta med barn existerade fortfarande. Förutom att jag behövde komplettera engelskan som jag valde bort i gymnasiet behövde jag nu läsa till både matematik och mera svenska. Jag var nu motiverad och tyckte det var roligt att läsa. Men det var ingen som nämnde att man kunde få extra stöd om man hade dyslexi eller andra funktionshinder. Detta var en kurs som gick via arbetsförmedlingen till vuxen skolan. Det var inte komvux. Men jag tror inte dessa lärare heller hade någon kunskap om mitt handikapp. För ingen uppmärksammade mina problem. Jag kämpade och pluggade. Men det hjälpte inte jag blev inte godkänd i Svenska A men klarade Svenska B. Engelska blev underkänd medan jag klarade Matematiken. Svenska A innebar grammatik. Jag kunde alla begrepp i grammatiken men fick inte ihop ändelser och böjningar.

 (bilden är hämtad från Google: http://www.google.se/imgres?q=tummen+ner&um=1&hl=sv&sa=N&rlz=1C1CHHD_svSE441SE442&biw=1280&bih=685&tbm=isch&tbnid=5n5BxAqcEPm83M:&imgrefu)

Då insåg jag att det är ingen idé att läsa mera. För det är helt omöjligt att klara av svenskan och engelskan med mina problem. Jag får väl bli lokalvårdare för resten av mitt liv och bara drömma om att arbeta med barn. :(