tisdag 21 november 2017

En helg med sorg


Vi har haft en helg med sorg. För i torsdags eftermiddag avlivade vi vår hund Pepper som blev 10,5 år. På bloggen har jag en hel serie om Pepper från den dagen han flyttade hem till oss. Se flicken "Vår hund Pepper". Pepper som var familjens älskling.

Det gör så ont att mista en kär familjemedlem. Anledningen att vi var tvungen att låta honom somna in var att han knappt kunde gå. Pepper har haft ont i ryggen och han har haft skakningar i bakbenen sedan något år tillbaka. Den åkomman har han ätit Parkingsson medicin för. Men efter vi hade firat sonens 18 år kalas hemma i trädgården fick Pepper ont i höger framben. Detta lättade och såg ut att försvinna efter några dagar. Men två veckor senare när han sprang längst staketet efter en hund som han var förtjust i återkom problemet igen. Först bara direkt efter ansträngningen och sedan varje gång han skulle resa sig efter viloläge. När vi kom hem efter jobbet 2 dagar senare kunde han knappt gå. Jag bestämde mig då för att vara hemma dagen efter för att se hur det utvecklade sig. Vi var redan då bereda vad detta kunde leda till. Hela dagen såg jag att Pepper led och hade smärtor av sin skada. Mer medicin ville vi inte sätta in. Han var en gammal hund och hade sina krämpor sedan tidigare.

Vid 6 års ålder drabbades han av SLO klolossning som sedan har lagt sig med hjälp av Alovera gel och licensprepparatet Trental. Vid 9 år ålder började ryggen och höften krångla. Det kändes som ett bra beslut vi tog. Även om det är smärtsamt i hjärtat för oss, så vet vi att Pepper har det bra nu, att han slipper att ha ont mera.

Varför jag säger detta är att jag tror på ett liv efter döden. Och jag kan känna att han är kvar hos oss fast jag inte kan se honom eller höra hans svans piska i soffan när jag går förbi. Men ändå känner jag mig iakttagen som att han fortfarande ligger där i soffan och följer mig med blicken som han alltid gjorde.

Jag har fortsatt att gå promenader. Det är en rutin som är inmatad som jag trivs med trots att jag inte har ett koppel att hålla i så är detta mitt sätt att motionera. Jag har dessutom lagt på längre sträckor. Trots att jag inte har något koppel att hålla i så känner jag att han är med mig på promenaden. Han kommer alltid finnas i mitt hjärta och han kommer vara med mig visa stunder framöver och sedan när mitt sorgarbete är över kommer han säkerligen komma mellan varven och titta till mig. Detta har jag upplevt tidigare när mina farmor och farfar gick bort.

12 kommentarer:

  1. Beklagar! Våra husdjur blir ju en del av familjen och det är alltid lika jobbigt att skiljas från dem.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din omtanke Mia Mix. Javisst är dem som familjemedlemarna. <3

      Radera
  2. Ja, det var säkerligen rätt beslut ni tog, Susanne, men himla tråkigt likväl! Beklagar sorgen!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Lopplisa för omtanken. Den värmer <3

      Radera
  3. Beklagar er sorg - det är svårt att missta en kär familjemedlem, även en fyrbent sådan!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din omtanke Eva den värmer <3

      Radera
  4. Så himla tråkigt! Måste ha varit och fortfarande kännas jättejobbigt, men det var förstås rätt beslut, vi vill ju inte se våra pälsklingar lida. Jag är alldeles säker på att Peppers ande finns där med dej.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Miris för din omtanke! Konstigt nog så lade sig sorgen ganska snabbt. Men det känns så tomt hemma. Sonen flyttade för en månad sedan och nu är det bara jag o manen kvar i det stora huset.

      Radera
  5. Å h så trist och jag vet hur det kan kännas även om det är katter som jag har förlorat men de är som vänner de med. Alltid lika svårt när den tiden kommer. Beklagar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Anemonen för din omtanke. Det blev ett sår i hjärtat. Men nu har det börja läkas för jag vet att han har det bra nu.

      Radera
  6. Jag beklagar verkligen er sorg. Tårarna kommer när jag läser om Pepper och vad ni går igenom, det är det allra värsta med husdjur, att de inte lever så länge. Jag fasar för den dag vi måste ta detta beslut men man får försöka leva i nu:et, njuta av de underbara fyrbenta familjemedlemmarna och alla fina minnen de ger en har man alltid kvar. Massa kramar till dig!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Helen! Jag trodde att sorgen var över för det har känts ganska ok i veckan. Men idag kom det en dust till. Det kanske kommer gå upp och ner så en tid. Kanske beror på att mina dagar är så spekade att jag inte har hunnit att stanna upp och reflektera över vad som har hänt. I morgon är jag ledig, då skall jag sjunka in i nuet och kanske gråta några skvättar till.

      Radera