Omöjligheten att förstå instruktioner i läroböckerna

(Bilden är hämtad från Google)

I förra inlägget i min självbiografi berättade jag om en episod när jag gick i tredje klass. Om ni tidigare inte har läst de två tidigare inlägg hur det började så rekommenderar jag att läsa dem här får ni länkarna:

http://haggalen.blogspot.com/2012/01/mina-forsta-skolarar-med-mitt-handikapp.html och http://haggalen.blogspot.com/2012/01/avslojad-av-en-klasskompis.html 

I dagens inlägg har jag börjat fjärde klass vilket innebar stora förändringar för mig. Det byggdes en ny skola i Onsala vilket innebar att hälften av mina klasskompisar bytte skola och klasserna på min gamla skola där jag skulle gå kvar slogs ihop. Det gjorde att vi fick överflödigt med pojkar i min klass och dessutom blev vi en mycket större klass en tidigare. Vår underbara fröken Inger fick vi släppa och istället fick vi en magister som hete David. Han var väldigt snäll, men felet var att han var för snäll och kunde inte få ordning på klassen med alla dessa grabbar. Det gjorde att alla lektioner var väldigt stökiga och jag lärde mig ingenting. Och inte förstod jag något och ingen förstod mig. Men tack vara att jag var blygast i klassen fick jag inte en ända 1:a. Betygsystemet på den tiden var 1-5 och skobbade man kunde man även få sträck. Jag tror inte David hade tid eller kunskap att förstå mina problem.

Det jag minns starkast från den tiden var. Geografi lektionerna var så svåra för jag förstod inte instruktionerna vad man skulle leta efter. De var lite knep och knåp med länderna man skulle få ihop i rutorna så det passade in i stavningen. Det såg roligt ut om jag bara förstod hur man skulle göra. Jag satt och bara tittade ner så ingen skulle se att jag inte jobbade. Och klumpen i magen växte och gjorde jätteont. Jag tittade upp och såg mina klasskamrater skrev och skrev. Då började jag snegla på bänkkompisen. Det gjorde att jag lyckades få ihop några länder. Och ibland vågade jag fråga någon om svaret. Jag räckte också upp handen, men det dröjde innan David kunde komma för han var ensam lärare på 30 elever. Det gjorde att jag tjuvkikade mer tills bänkkompisen upptäckte vad jag gjorde och det var inte populärt för hon blev sur och började hålla för det hon hade skrivit och efter den dagen kunde jag sällan tjuvkika på vad hon hade skrivit.