Examen

I förra inlägget i denna flik skildrade jag upplägget i högskolan och hur det påverkade mig. Följ länken för att läsa förra veckans inlägg:http://haggalen.blogspot.se/2012/04/varfor-vidareutbilda-sig.html. Jag vill göra ett tillägg som är kopplat till förra inlägg och det är hur mina hjälpmedel jag fick från högskolan vad dem gav mig för hjälp för att klara av studierna. Bedömningen och rättningen av tentorna med hänsyn till mitt handikapp var det som jag uppskattade hjälpte mig mest. De inlästa böckerna fungerade bra den första terminen. Sen upptäckte jag att det tog alldeles för lång tid att plöja igenom en hel bok. När vi skulle läsa flera böcker i veckan. Jag använde de inlästa böckerna resten av studietiden som ett komplement. Anteckningshjälpen var också bra första terminen. Jag kanske hade fortsatt ta emot hjälpen om jag hade sluppit att be själv att mina kurskamrater skulle ge mig anteckningshjälp. Det var inte alla kurskamrater som ville dela med sig sina anteckningar dem förstod inte mitt handikapp. Jag upptäckte också att föreläsningarna inte gav mig så mycket och dem var frivilliga. Genom att hoppa över föreläsningarna fick jag mer tid att läsa böckerna. Men längre fram i utbildningen fick vi tillgång till webbföreläsningar. Vilket gjorde att jag kunde lyssna på föreläsningarna medan jag gjorde någon syssla i hemmet. Det gjorde att kunskapen lättare kom in i mitt huvud.

Studietiden på högskolan rusade i väg och en dag var jag framme på min sista termin på Lärarprogrammet. Den terminen var väldigt speciell för att studenter och många som tidigare under utbildningen hade gått in för studierna mer än 100 % hade nu slappat av. Det gjorde att jag kände att vi var lite på samma nivå och våra värderingar hade blivit mer samkörda. Alla var också lite pirriga över slutkursens stora uppsats. Många var oroliga för att inte klara av att skriva för vi var den första studenterna som skulle skriva C uppsatsen själva. Tidigare år skrev alla två och två. Jag var inte alls orolig för det var min önskan att skriva själv. För på B uppsatsen som vi hade på mitten under utbildningen ville jag skriva själv. Men det fick jag inte utan det slutade med att vi blev 4 studenter som skrev ihop.

Tack vare min handledare Maj Asplund Carlsson stötning och påtryckningar hann jag med uppsatsen till examination datumet. Jag vill även tacka examinatorn Agnetha Simmensdotter som lyft upp min uppsats och gav mig beröm inför alla i examinationsgruppen. Genom att tala om att jag hade gjort en bra uppsats med bara några små justeringar. Hon gav mig också beröm för att jag som dyslektiker hade skrivit uppsatsen själv och talade om för de övriga hur mycket arbete och energi som krävs med mitt handikapp. Jag kände mig riktigt hedrad och så stolt över mig själv.

                                                (Bilden är hämtad från http://www.pour-favor.com)

Så kom examensdagen och alla som hade klarat sin examen samlades för mingel, lättare förtäring och champagne. En del lärare under kursens gång hade ett höll ett avskeds tal med att tala om vilken viktig uppgift vi nu hade som blivande lärare. Det var en av de lyckligaste dagarna i mitt liv och jag grät av lycka. Detta kunde jag aldrig förespå för 7 år sedan att det skulle inträffa i mitt liv.

 1