Varför vidareutbilda sig?

                                          

                               (Bilden är hämtad från:http://julialindberg.blogg.se/2011/september/)

Dagen inlägg blir en fortsättning på min självbiografi ”Att leva med dyslexi”. Det var en tid sen jag skrev förra inlägget och jag måste erkänna att jag inte ens minns vad det inlägget handlade om. Minnet börja svikta….är det åldern eller stress? 

I förra inlägget: http://haggalen.blogspot.se/2012/03/forsta-terminen-pa-hogskolan.html

Vi hade många hemtentor på lärarprogrammet. En tenta var som en uppsats där en upplevelse från praktiken som skulle beskrivas och sedan skulle kopplas ihop med litteraturen till kursen, föreläsningar, seminarier och egna erfarenheter, teorier och argument. Dessutom lärde vi oss att problematisera händelser för att kunna se situationer i olika synvinklar från ens egen perspektiv, barnens perspektiv och föräldrars perspektiv etc.
Det tog inte så lång tid innan jag lärde mig strukturen på hur en tenta skulle se ut. Första terminen fick vi reflektera hur vårt eget lärande hade sett ut i skolan och då fick vi också lära oss att se hur var och en lärde sig bäst. Mitt fotografiska minne började jag använda mer och mer. Så genom att få in rätt arbetsmetod som passade mig lärde jag mig snart att klara mina högskolestudier. Alla tentor skrevs dessutom på data. Datan har varit ett mycket bra redskap i min skrivutveckling och för att lära mig att stava bättre.


                                            
                                 (Bilden är hämtad från: http://dinastudier.blogg.se/category/allmant.html)

Jag mycket positiv respons av mina beskrivningar av olika händelserna från praktikperioderna av lärarna och kurskamraterna. Dem sa att mina händelser beskrivningar fick dem att kännas som dem befann sig i det rummet. Så det blev en stark sida som jag hade med mig för att sedan komplettera med alla nya metoder som vi studenter skulle genom gå. Varje gång det var tenta skrivning trivdes jag medan flera av mina studiekamrater suckade. Tentorna gick oftast bra. Det var lite små kompletteringar här och där. Men jag hade inga större förväntningar på mig själv utan var bara nöjd att få godkänd på en kurs. Några kurser lyckades jag till och med få VG = Väl godkänd i det kändes helt fantastiskt då var jag så stolt över mig själv. 

Lärarprogrammet bestod av flera kurser. Första terminen var en allmän kurs då gick alla kursare tillsammans oavsett vilken nivå av lärare man skulle bli. Då var varje klass eller seminarier grupp som vi kallades för ihop vad man bodde geografiskt tillsammans. Andra terminen delades vi in i de olika inriktningarna som man hade sökt in till. Inriktningarna läste vi i ett år ihop. Då gick jag i ”kultur och språk för yngre åldrar” Det var den inriktningen jag kom in på. Vi var en mindre grupp elever på min inriktning, det gjorde att vi fick en bra gemenskap i seminariegruppen. Jag var dock den som var äldst i gruppen. Samtidigt som jag kände mig som en i gänget kunde jag ibland känna en saknad av personer i min egen ålder.

Varje kurs block som allmänkurs och inriktning med mera bestod av flera kurser per termin. I varje ny kurs var det en ny lärare och då var jag tvungen att berätta om mitt handikapp för att bli bedömd efter mina förutsättningar och få den hjälp jag behövde. Det kändes både positivt och lite kränkande att behöva bli bekräftad över ett handikapp som inte är synligt. Sen bemöttes mina problem olika beroende vilken kunskap som läraren hade om mitt handikapp. Oftast bemöttes jag positivt men det fanns lärare som inte förstod vad jag var ute efter och som undrade varför jag skulle få extra hjälp……

(Bilden är hämtad från:http://www.sala.se/Skola-forskola/Forskola/Kommunala-forskolor/Ekorrens-forskola/)

 

Nu efter 1 ½ år efter utbildningen förstår jag vad att utbildningen har gett mig en djupare på tänkesätt och mer förståelse över olika situationer som uppstår i arbetet på förskolan. Allt beror inte bara på en sak som jag trodde tidigare, utan det finns andra aspekter och det gäller att vinkla problemet för att komma fram till resultatet. Tidigare föll jag mycket in på negativa och blev irriterad för jag såg bara en aspekt i problem som uppstod och trodde då att det var den ända som var orsaken. Det blev som en ond cirkel. 

Med detta vill jag uppmärksamma alla personer som jag ofta hör i mitt arbete som menar att det inte är värt att vidareutbilda sig från barnskötare till förskollärare eller Lärare i förskolan som min yrkeskategori heter. För personerna hävdar att dem kan lika mycket som Lärarna/förskollärarna på förskolan. Genom att dem har flera års kunskaper i yrket och att lönen inte så stor skillnad. Så tänkte även jag innan jag vidareutbildade mig, men jag har helt ändrat uppfattning. Det är ett högt pris att betala men ändå inte. Jag tänker ofta på en kommentar jag fick av en lärare på högskolan ”En utbildning är som en investering som stiger i värde genom åren. Men köper du en bil som kostar lika mycket som din utbildning så sjunker den i värde genom åren”.

Utbildningen ger dig dessutom fler valmöjligheter i din yrkeskarriär, utvecklar dig som person, mer status, högre löneutveckling på sikt även om du har studieskulder som följer dig hela livet.