Det djupa hålet och den långa trappan upp

Förra sommaren rasade mitt liv, jag ramlade ner i det svarta djupa hålet. Det är många som har stupat över kanten och vi blir fler och fler. Det finns många olika anledningar att det blir för mycket och vi rasar. Och det är inte pågrund av en orsak utan det är lager på lager som fylls på utan rensning. Anledningen till att jag rasade var att jag under en längre tid befann mig på ett arbete jag trivdes med men arbetsmiljön var psykiskt påfrestande. Jag drabbades av inre stress där jag upplevde att jag inte var accepterad för den jag var bland mina kollegor och jag kände mig inte trygg där. Jag tvingades ta en "roll" för att kunna stå ut på arbetsplatsen. Men att spela en roll som man inte trivs med håller inte i längden. Jag började glömma saker, jag blev blockerad kunde inte tänka klart, jag kände mig kontrollerad som någon drog åt snaran om min hals.

Eftersom jag drabbades av en liknande händelse för 10 år sedan blev jag rädd att jag var nära att stupa. Det gjorde att jag kämpade vidare för jag var livrädd att hamna där igen. Men en dag gick det inte längre, jag åkte över kanten.  Förra gången drabbades jag inte så allvarligt utan fick tag i första avsatsen. Denna gången ramlade längst ner. Men jag fick hjälp snabbt och samtidigt hittade jag alternativ hjälp i form av healing, andlighet och tron på änglarna, samtidigt som jag kämpade för att ta mig upp. På bilden har jag konstruerat det svarta djupa hålet med avsatser som sticker ut. Jag har en väninna som inte lyckades få tag i avsatserna utan ramlade rakt ner. Hon har fortfarande inte kommit tillbaka efter 3 år.

Stöttningar av nya och gamla vänner

Under denna först svåra period fick jag mycket hjälp av alla i min närhet och jag träffade flera nya vänner. Jag hade också kontakt med andra som hade gått igenom utmattningssyndrom. Det gjorde att jag visste vilka valmöjligheter framtiden kunde ge. Det gjorde mig trygg och gav mig styrka att fortsätta att kämpa mig upp.

Jag var på en mycket bra föreläsning något år innan jag ramlade ner första gången som handlade om utmattningssyndromets förlopp. Fast jag vet inte om namnet utmaning fanns då? Men där beskrev dem så bra med en uppritad bild på hålet och den långa trappan upp. Detta satte sig djupt rotad i min hjärna. Jag tycker det är en sådan bra förklaring på hur det går till. Denna trappan är för kort, trappan är mycket längre till toppen. Jag har nu efter 1 år lyckats nästan ta mig halvvägs upp för trappan. Men med små steg varje dag så skall jag kämpa mig upp till toppen!