När jag tänker tillbaks på dem första skolåren. Då minns jag
en del episoder….
Jag minns att första terminen i första klass var jag sjuk de
första månaderna. Då halkade jag efter och fick ha hem undervisning med att
lära mig bokstäverna. Men jag kom aldrig i kapp och det tog lång tid innan jag
knäckte läskoden. Men de vuxna runt omkring mig skylde hela tiden på att det var
min långa frånvaro från första skolåret som var orsaken att jag hade det så svårt i skolan.Men ingen förstod att det kunde vara
något annat som var fel.
Trots att jag inte förstod så mycket av skolan i första och
andra klass tyckte jag att det var roligt i skolan och jag minns min första fröken. Hon hete Inger och hon var så snäll och mild. Även om min fröken inte förstod mitt problem så
försökte hon hjälpa mig. Men det lyckades inte, det var i början på 70-talet då
kunskapen om dyslexi inte var så stor. Nu efteråt har jag förstått att
kunskapen och medveten om handikappet har varit olika beroende på vilken ort och
skola man befann sig i. Men på min skola fanns ingen som förstod eller hade någon kunskap om
mitt handikapp.
Detta inlägget blir en början på denna nya flik i bloggen som ni kommer att få följa successivt.
God fortsättning!
SvaraRaderaEn av mina söner har ev. dyslexsi ( jag är bombsäker!!!)... oj, vad vi har kämpat och fortfarande kämpar!
Han har nu äntligen fått göra en test MEN vi har fortfarande inte fått någon att tolka testen... alla skyller på alla och på besparingar... skitjobbigt, för sonen och vi som föräldrar har hamnat mellan alla stolar som man kan hamna!!!
Barnförsäkring har vi men för att få ut något på barnförsäkringen krävs en diagnos... och det har vi ju inte ännu eftersom ingen kan gå igenom testresultatet... snacka om moment 22!
Det är ju inte klokt att det skall behöva ta sån tid det ju år 2012 och inte 70-talet. Och alla dessa besparingar som drabbar alla våra barn. Det är ju barnens utbildning och framtid som drabbas.
SvaraRadera